Grymma tonåren?

När man var liten och satt själv, alltså i skolan eller på någon träning kanske till och med när man gick på dagis,
Då kom ju alltid någon fram right? Om inte av egen vilja blev man framskickad av sin fröken eller något...
Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var jobbigt, men det var skönt. Man visste att om jag vänder ryggen åt han och går så följer han efter...
Vad vet vi egentligen i dagens samhälle? Om jag vänder på klacken...
ja då kan han ta tag i min vänn som står bredvid, bjuda upp henne till en rumba, lära henne våra danssteg och kyssa henne mjukt och till och med kärleksfullt just när jag kommer på att det är dags att vända sej om.

Men jag kommer också ihåg att jag såg på dem äldre, när dem satt ensamma i portalen, eller kanske gick själva till bamba. Jag tyckte det såg skönt ut, lite lugn och ro sådär för sej själv.
Ganska coolt att man tänkte så som typ elva åring? xD

Nu iallfall, sitter vi alla på varsin stol. Om man mår dåligt eller inte ser vi knappt längre.
Om det blir problem, löser man dem genom att se vem som offrar sej  först och kan resa på sitt feta arsle och ta sej fram till sin vänn. Och då har man glömt problemt mellan dem och pustar bara ut över att känna att, Jag är värd tre och ett halft steg!

Vi kan sitta och se på när någon gråter...
Vi antar att dem vill vara själva.
När dem säger låt mej va. Är allt dem vill att du ska hålla om dem.

lämna aldrig din vän i sorg, ångest eller ilska... Det gör det bara värre?
När man sitter själv, så finns det ju ingen som säger emot när du påstår att du själv är misslyckad, eller hur?!
Och det roliga är att det vet vi, vi alla vet detta! Men vi gör inget. Ingenting.

Vi alla har varit små, och vi alla växer upp.
Simone And I
<3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0