Mormor & Mamma har kommit fram till att våran bil är en shopping bil, hmm?
Min mamma är halft döv & Min mormor halft blind...
Undrar om vi kommer iväg till den där mässan ?
Jag har träningsvärk efter att ha lyft plankor hela dagen igår...

I vilket fall!
I onsdags åkte alla badminton tjejerna tillsammans in med våran tränare Alexandra ill gbg.
Vi käkade tahi mat och den gick vi till något museum där vi dansade samba. HAHA om såg töntiga ut!
Efter två timmar va man ganska trött kan jag ju säga, Och det va fett gott att få dra i sej tacos som Janne hade fixat åt oss på han jobb i kba. Efter detta blev det två timmars badmintonträning och sedan hem helt slut.
Sjkut kuk va det iallfall!




Puss & kram skumbanan :D

Hur kan man sakna något så innerligt att det värker, Det är inte mej du stärker

Hur kan man sakna någon så mkt att tårarna bara rinner,och så att jag nästan försvinner?

Hur kan man sakna någon hela tiden, Jag vet ju att jag inte vinner den här striden.

Hur kan man sakna någon så som jag gör? Seriöst jag typ dööör,

Hur kan jag sakna någon så allt blir helt pafft, hur fan kan jag sakna någon jag aldrig haft??

Vi alla är ju rädda.
För något ändå.
Min största räddsla är för stor för att skriva om här.
Men jag har cellskärck också, haha!
Vissa är mörkrädda, Andra är rädd för att förlora någon dem älskar.
En del är rädda för djur, så som spindlar & ormar.
Många är rädda för döden.
Varför är man rädd då? är det för att man inte vet vad det är? fast vi vet ju vad en spindel är...
Varför är man rädd? För att ordet trygghet måste ha en motsatts?

Vad är du rädd för? & varför?

träningsvärk är nog något utav det bästa som finns?
Även fast man knappt kan gå eller sitta ibland p.g.a den.
När jag känner av träningsvärk, känner jag mej oftare nöjdare med min instats. Som om jag verkligen har bevis på att jag gjort mitt bästa och fått ut något utav det. Vilket jag oftast har om jag har träningsvärk. Haha, smart där ;)

Nej men jag älskar iallafall träningsvärk, känner mej friskare som människa helt enkelt.
Fast den träningsvärk jag har nu är förfaen överdriven, kan inte gå i trappor ;)

Någon som har ännu värre träningsvärk i dag är Mammi, eftersom hon körde samma fys som jag i torsdag,( dödlig fys! skojar typ inte:O ) och inget illa ment men hon är ju inte allt för biffig min mamma inte. Även om hon är i bättre from än vad jag är, så hurtig som hon blitt med allt springande. Men när de kommer till fys, na då hoppas jag iaf att jag ligger lite före ;)

Kär?

Saknar du han hela tiden?
Tänker du på han när du är sitter ensam någonstans?
Känner du dej kall när han är långt borta?
Hur känner du egentligen?
Blir du illamående så fort han är nära en annan tjej?
Du känner hans lukt, och vill dö för den?
Där han rört vid dej känns det som om huden bränts bort?

Är du kär?
Du kanske har tyckt om någon? Du kanske har sagt till presonen att:
- hej jag älskar dej.
Älskar...
De finaste ordet som finns. finns det något finare ord som skulle kunna besegra det? Nej, svaret är nej.

Många sliter ut ordet, plötsligt får du inte alls det där pirret i magen eller lätt handsvett när du står framför din kille,
precis innan du ska säga det finaste du någonsin kommer kunna säga till honom.
Ska det vara så? ska du inte känna någonting?

Själv tycker jag det är fel. jag tycker man ska känna något.
Visst kärleken känns annorlunda för varje person, men vi alla vet ju att kärleken den känns?!Så är det verkligen kärlek du har tillsammans med den här killen som står framför dej? Eller tycker du bara att han är sjukt underbar, Snäll och obeskrivligt snygg?

Det är fel att vara tillsammans med någon som man inte är kär i...
men samtidigt, det är ändå inte ditt fel... om du lixom inte vet vad kärlek är änn.
Du kanske tror att du är kär ju?

Kärlek går inte att beskriva eller förklara på något vettigt sätt... 

Så medans du inte vet vad kärlek är, eller du kanske tror du vet men inte gör det,
I vilket fall sluta inte leva för det.

Om du ska hitta kärleken, så vafan, res på röven och gör något. bjud ut den där killen du länge suttit och funderat på om han verkligen har dem där perfekta lena händerna.
Fråga om han där snygga killen i parallelklassen vill gå och ta en fika efter plugget!

det kommer ta tid. du kommer bli både lycklig och sårad... 
livet är ibland löjligt härlig som en dröm, och ibland djupt  värkande verklig.

Men det är i alla fall det är ingen annan än du själv som kan hitta din kärlek åt dej.
Du måsta våga misslyckas, för att lyckas.

Sitter och myser till dagens låt:
I gotta feeling.
Sjukt bra. Var som sagt och tränade i vbg. Fys idag med, så nu är mina ben helt darriga om man säger så, höhö.
Fick reda på att jag skulle vara klar emd min svenska bok imon, läst sex kapitel av 47... bra där elin.
Och vart har jag boken nudå... i Mammas bil, ÄNNU BÄTTE!
Imon äre fredag, jippe!
Gaasch, roligt inlägg lixom?
Godnatt

egoooo!

Är i skolan. Langar upp min svenska novell, som jag hoppas jag kan få godkänt på iaf.

Hans nöje är att plåga mej.

Änu ett slag. Denna gång hårt mot tinningen. Smärta som jag aldrig känt förut kom som en rysning genom hela kroppen. Som en kall dusch. Jag lyckades hålla mej på bena även fast jag vacklade till. Sen ett hårt knä, han knäade mej. Han var riktigt lång. Hans knä nådde mej precis i ryggslutet.  Jag föll hårt mot det kalla golvet av sten. En spark rakt i magen, och jag tappade andan, tätt efter kom spyan upp, men jag hann svälja. Men när samma spark upprepades mot mej där jag låg dubbelvikt, då spydde jag, samtidigt som jag tänkte att, nu dör jag. Han var lång och välrakad iförd i kostym. Han blev om möjligt ännu mer rasande en vad han vart innan. Han greppade tag i en stol. Han slog mej hårt med den mot huvudet, och det slocknade runt omkring mej. Min sista tanke var att, jag älskar dej ändå pappa.

Jag vaknade av vatten. Jag stod på knä framåt lutad? Jo… Och ner i vattnet igen, och sedan upp igen, hämta andan innan jag blev nertryckt i vattnet igen.  En toalett. Pappas varma stora hand runt om min tunna nacke. Fast grepp, också ner igen. Jag försökte så gott det gick att andas mellan nertrycken.

Morgonen därpå gick jag upp i god tid. Pappa hade redan åkt till jobbet, & jag kände hur jag började andas lite lugnare. Jag synade mej själv i spegeln. Mina ögon var svullna av allt gråtande. Jag hade ett blåmärke som täckte större delen av mitt ansiktes vänstra kind och öga. Jag hade ett sår på överläppen som var mörkrött nu. Min arm var bortdomnad och huvudet värkte så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Aldrig har det synts så mycket som idag, hur skulle jag förklara det här i skolan?  Jag började gråta. Om någon förstod vad som pågick här hemma, var jag som gott som död.

Sofia är tolv år. 12 år och döende. Hon ruttnar inne från i brist på kärlek och omsorg. Blåmärken och köttsår gjorde sönder hennes oskyldiga smala kropp. Åtta prick kom Sofia till skolan denna dag. Halv två när skolan slutade tvingade hennes kompis Malin med sej henne hem fasten Sofia visste att hon måste vara hemma innan pappa skulle komma hem. Malin visste. Sofia såg det i hennes ögon.

Klockan halv tio hade Sofia 12 missade samtal hemifrån på hennes mobil. Hon satt ihopp kurad i Malins mammas knä. Hon grät.

-         Vi ringer nu, ikväll. Sa Malins mamma.

Sofia blev stel som en pinne.

-         Han dödar mej! Snälla gör inte de…

Malin grät, Sofia grät, Malins Mamma storböla… Men trots detta gick Malins pappa med bestämda steg och hämtade telefonen. Han slog numret. Någon svarade i andra änden.

När klockan var runt tre den natten, låg alla och sov i Malins hus, Alla utom Sofia. Sofia klev upp. Hon rymde. Från den ända platsen hon var trygg på, flydde hon. Hon lämnade Malins hus i mörkret bakom henne. Sofia gick raskt. Tårarna var slut nu. Hon visste inte vart hon var på väg, bara bort. Hon kom fram till en mörk landsväg, och Sofia började gå längs med den. Det kom ett få tal bilar som åkte förbi i alldeles för hög hastighet. Och en lastbil. Det var då det hände. Sofia tog steget ut i vägen.  & det sista hon tänkte nu, var att

Han ska inte få nöjet att döda mej.

Stjärna till dej som orka läsa, puss

A dad gives his daughter a rose and said I will comeback when the rose has fade away, after he left the daughter then the daughter se that the rose was made off plastic!

Dunkar så hög musik det går. Öronen värker och huvudet bedövas. Hjärtats slag slår i takt med basen.
Högre. Verkligheten förvinner bakom mej. Musiken är inte längre en sång, det är öronbedövande skrik.

Jag skriver detta här, för min egna skull... för min egna syn.
Detta är mitt avslut, och det gör jag på vilket sätt jag vill.

Jag undrar om du vet? Liksom vet att jag kommer ge upp? Höra av mej, ta upp kontakten igen. Sitter du och väntar? Gråter du? Eller är allt som vanligt för dej?

Enda sedan vi blev vänner. Tajta vänner. Enda sedan vi blev en del av varandra. Har det alltid varit så. Även om jag velat vandra vidare, så har du följt med. I mina tankar, och i mitt hjärta. På något konstigt sätt behöver jag dej. Du sårar mej mer en du tröstar mej. Och du gråter oftare en du skrattar i min närhet. Men på något sätt känner jag mej speciell hos dej. Jag känner mej behövd. Och det är lite skrattretande, för jag vet ju. Att det är inte mej du frågar först när du behöver sällskap till festen, eller när du ska ta en fika efter skolan.
Men oftast så gör det inget. För när det väl spelar roll.. då ringer du mej. Eller är det bara för att dem andra inte svarar?

Iband undrade du hur jag mådde. Ibland.
Jag tråkade ut dej va?
Jo jag vet. Jag är också trött på att höra mitt gnäll. ja, jag är less på min egna röst!
Det är nu det skulle passat med menningen - men du stod kvar.

Men det gjorde du inte. Min klippa, andra halva, min vän... du lät mej drunkna när du just lärt mej att inte vara rädd för vattnet. Du glömde lära mej simma.

Jag vet inte vad som gör mest ont.
Att jag förlorat en vän, eller faktummet att hon lämna WO är anledningen till vinst.

Våran vänskap var speciell. Det har vi alltid sagt, och andra runt omkring med.
Den var inte speciellt bra. Men den var speciell... Kanske därför jag kände mej en anning speciell som person hos dej?

Folk sa ofta att du ljög för mej. Det gjorde du aldrig, du berätta bara inte hela sanningen.

Jag gillar inte lakris. Varje gång vi skulle ner till macken och plocka ihop lite lösgodis till filmen frågade du mej det : vill du ha lakris?
Varje gång vårt gäng stälde upp oss för kort. Frågade du jämt mej, om jag skulle kunna ta kortet...
Det hade inte gjort något om du kom ihåg att lakris är det äckligaste jag vet. Eller frågat om jag ville stå bredvid dej på kortet istället för bakom kameran...

Jag har sällan kunnat kalla dej för bästa vän.
För det har vi aldrig varit, bästa vänner. Vi var något helt annat, vi var Jozelin.

Vi var inget bra, Vi var inte heller något dåligt. Vi var inget kärleksfullt. Och inte något hat heller.
för dej var vi ett spel, där reglerna bara gällde mej.
För mej. Var vi något värdefullt. Något som hade ett hjärta.. som kanske slog lite i otakt ibland.

Tog våran vänskap slut för att du inte orkade, eller för att du inte ville? För jag vet att du kunde.
Jag brukar vara ditt facit, Jag brukar låte dej se svaret innan frågan.
Men denna gången får du inte fuska.
Men jag ska ge dej en liten vink.
läs frågan. förstå frågan, och svara vad du tror är rätt. för att lyckas måste man misslyckas.

Dela på skiten, så blir smärtan liten.
Jag har gjort min del, och bär på smärtan på egen hand nu. Du ler och du skrattar som om inget har hänt.
Jag klandrar dej inte. Du mår bra nu. Eller nej det gör du inte. Men hur du en mår, så handlar det inte om mej, och det vet vi båda. Jag är inget för dej

Jag mår inte bra. Jag kan inte somna på kvällarna.. Jag saknar att höra dej. Krama dej, och att få..  bara i smyg  tycka att du är lite sådär halft efterbliven. Jag saknar att få höra om dina killar även om det påminner mej om att jag inte har någon. Påminner mej om att jag inte är värd någon.
Du behövde mej mer en jag behövde en kille.

Det var då det. Då det var

Din berättelse har uteslutit mej. & det gör ont.
Men kanske. Att du får ditt happy ending nu.

Hur mycket har du menat? Kan du lägga handen på hjärtat och säga att allt du sagt, har du menat?

Jag vet. att jag menat allt jag sagt. Jag vet att tårarna som rinner ner för min kind just i detta nu. Rinner för dej, Emelie Josefine roos collin.

1. hur gammal är du? - 15
2. vad har du tänkt att välja för gymnasie/linje? =) ? - Jag vet inte, typ samhäll... kanske badminton gymnastiet i gbg.
3. vad är din högst önkan? - Att få vara vänn med Alääxandra Antblad hela mitt liv.
4. Vilken favorit färg? - svart?
5. vad gör du på din fritid? - Badminton... kompisar, mm.
6. vad vill du bli när du blir stor? - jag vill bli massa saker! bl.a lastbilschaffis... & lärare ;)
7. vem är din idol? - Farmor.
8. ska du gå på badminton gymnasiet? - kanske, vet inte haha!
9. varför bloggar du? - Behöver skriva av all min skit någonstans ;)
10. kommer det fortsätta såhär eller kommer vi hålla kontakten ? <3 - vi kommer hålla kontakten!

Tack & Hej leverpastej :D:D:D:D

Men jag gråter, och jag blir tröstad.
Jag ler, och jag skrattar igen...
Skrattar över de jag inte saknar.. skrattar över det jag får ta del av.
Skrattar och ler över att det jag saknar, är något vackert jag fått upplevt.



Gråt inte över att det är slut. Le över att det hände.

• Vunnit damdubbel B med mammsen, & mixed u17 med Hampus
• Snubblat vid mållinjen när de kommer till riksklass -.-
• Blivit förkyld som bara den!
• sovit 12 timmar
• Haft barndisco med klassen
• Druckit 11 festisar
• fått en jävla massa träningsvärk
• skaffat en blå vad

Tummen upp för min helg!

När vi körde hem från tävlingen i halmsta idag hände en liten skev grej!
Alltså mamma hade nämligen lånat Jonas bil, och hon visste inte riktigt hur lyset funkade...
Så när vi kört ut på motorvägen tar hon avstånd från bilen framför eftersom man inte vill blända någon i backspeglarna. Så håller hon på och testar alla knappar och tillslut vet hon hur man gör för att sätta på vanligt ljus, OCH hel ljus ;S
Efter detta gasar hon på igen och ska köra om bilen framför. Du ökar bilen farten och kör upp jämsides med oss, och vevar ner rutan. (typ storm ute? :s ) Och börjar skrika och sånt till oss... vifta med armarna som om vi just förolämpat hans morsa eller nått... Jag bah kolla på han och mamma saktade ner och la sej bakom? xD
HAHA! cpgubbe?

Det river i en när någon man älskar gråter.
När någon man älskar har de svårt.
jag vill alltid säga så mkt, och jo oftast gör jag nog detta.
Men det tar en sådan jävla tid innan jag kan få fram ngt.
Sitter helt förstenad framför min vänn, och tårarna forsar och hon väntar på att jag ska säga ngt, vad som helst.
Och jo jag gör ju det! Jag skriker! skriker i mitt huvud, skriker förlåt. Förlåt för att jag inte alltd förstår dej. Förlåt för att jag inte alltid kan vara den vänn du förväntar dej att jag ska vara.

Jag öppnar munnen, Sedan pratar jag. Inte om mej. Inte om oss. Om dej.
Tårarna tar slut, jag kramar dej och vi går tillbaka.
Men ojj, rösten inom mej är kvar. Stark och tydlig.
Förlåt min vänn,förlåt.
för att jag inte är så bra som du tror jag är. 

Idag är det sista dagen du bor i vårt hus.
Imorgon flyttar du ut. bra? dåligt?
Jag skrattar när jag gråter över hur mycket jag faktist kommer sakna dej här hemmA.
Även fast du sällan var hemma. Du jobbade nästan alltid, eller spelade golf.
men jo. Klart vi ses. Jag ska ju förhoppningsvis, Iaf ge det en chans till att bo hos dej och dem du har valt att bo hos nu. Nere i åsa är det ju iallafall.
goa människor... Svik dem inte.

sen få vi se.