Är i skolan. Langar upp min svenska novell, som jag hoppas jag kan få godkänt på iaf.

Hans nöje är att plåga mej.

Änu ett slag. Denna gång hårt mot tinningen. Smärta som jag aldrig känt förut kom som en rysning genom hela kroppen. Som en kall dusch. Jag lyckades hålla mej på bena även fast jag vacklade till. Sen ett hårt knä, han knäade mej. Han var riktigt lång. Hans knä nådde mej precis i ryggslutet.  Jag föll hårt mot det kalla golvet av sten. En spark rakt i magen, och jag tappade andan, tätt efter kom spyan upp, men jag hann svälja. Men när samma spark upprepades mot mej där jag låg dubbelvikt, då spydde jag, samtidigt som jag tänkte att, nu dör jag. Han var lång och välrakad iförd i kostym. Han blev om möjligt ännu mer rasande en vad han vart innan. Han greppade tag i en stol. Han slog mej hårt med den mot huvudet, och det slocknade runt omkring mej. Min sista tanke var att, jag älskar dej ändå pappa.

Jag vaknade av vatten. Jag stod på knä framåt lutad? Jo… Och ner i vattnet igen, och sedan upp igen, hämta andan innan jag blev nertryckt i vattnet igen.  En toalett. Pappas varma stora hand runt om min tunna nacke. Fast grepp, också ner igen. Jag försökte så gott det gick att andas mellan nertrycken.

Morgonen därpå gick jag upp i god tid. Pappa hade redan åkt till jobbet, & jag kände hur jag började andas lite lugnare. Jag synade mej själv i spegeln. Mina ögon var svullna av allt gråtande. Jag hade ett blåmärke som täckte större delen av mitt ansiktes vänstra kind och öga. Jag hade ett sår på överläppen som var mörkrött nu. Min arm var bortdomnad och huvudet värkte så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Aldrig har det synts så mycket som idag, hur skulle jag förklara det här i skolan?  Jag började gråta. Om någon förstod vad som pågick här hemma, var jag som gott som död.

Sofia är tolv år. 12 år och döende. Hon ruttnar inne från i brist på kärlek och omsorg. Blåmärken och köttsår gjorde sönder hennes oskyldiga smala kropp. Åtta prick kom Sofia till skolan denna dag. Halv två när skolan slutade tvingade hennes kompis Malin med sej henne hem fasten Sofia visste att hon måste vara hemma innan pappa skulle komma hem. Malin visste. Sofia såg det i hennes ögon.

Klockan halv tio hade Sofia 12 missade samtal hemifrån på hennes mobil. Hon satt ihopp kurad i Malins mammas knä. Hon grät.

-         Vi ringer nu, ikväll. Sa Malins mamma.

Sofia blev stel som en pinne.

-         Han dödar mej! Snälla gör inte de…

Malin grät, Sofia grät, Malins Mamma storböla… Men trots detta gick Malins pappa med bestämda steg och hämtade telefonen. Han slog numret. Någon svarade i andra änden.

När klockan var runt tre den natten, låg alla och sov i Malins hus, Alla utom Sofia. Sofia klev upp. Hon rymde. Från den ända platsen hon var trygg på, flydde hon. Hon lämnade Malins hus i mörkret bakom henne. Sofia gick raskt. Tårarna var slut nu. Hon visste inte vart hon var på väg, bara bort. Hon kom fram till en mörk landsväg, och Sofia började gå längs med den. Det kom ett få tal bilar som åkte förbi i alldeles för hög hastighet. Och en lastbil. Det var då det hände. Sofia tog steget ut i vägen.  & det sista hon tänkte nu, var att

Han ska inte få nöjet att döda mej.

Stjärna till dej som orka läsa, puss