"i väntan på bussen"

Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om detta.
Jag kan gråta, jag kan skratta jag kan bli arg och jag kan bli besviken, tom. Helt pågrund av något.
Jag smakar på ordet. Kääääärlek. Det låter fint.

Jag är så rädd för det. samtdigt som jag , som resten av männskligheten söker mej mot det.
Jag är rädd att höra att jag inte duger, rädd att höra att jag inte är den du vill jag ska vara.
Rädd att inte leva upp till dina krav... Rädd att lura dej som jag lurar mej själv.

Jag säger emot mej själv. det stör mej. Jag säger till andra. att lära sej älska trots brister.
Det har Han sagt, och det har jag sagt. Så är det, right?
Att älska någon är väl att älska personen trots dens brister?
Så varför känns det som om mina brister inte går att leva med?
Ha-ha, jag vet svaret, jag vet varför jag måste fråga mej själv vad fan det är för fel.




 


Kommentarer
Postat av: Andrea

för mig har du inga brister! älskar dig

2010-04-18 @ 20:38:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0