En, eller två, kanske tre, fyra, fem.
För att jag väljer en, väljer jag då bort de andra?
Det känns orättvist.

Det finns två personer jag inte klarar mej utan i min vardag. Två som jag behöver lite av, en liten stund, varje dag!
Dessa två, är min kära mor, och älskade granne, bästa och ängel, Aläxandra Antblad.
Och hur fan ska jag kunna beskriva dem? Hur ska jag kunna vara rättvis?
Det finns inte ord, Det finns inte.
Min mamma. Hon är den bästa som finns. Fattar inte hur hon lyckats med allt! ALLT.
När jag blir stor, är min önskan, att mina (kanske) barn, ska tycka om mej, på samma sätt som jag tycker om mamma. Det finns ingen som hon. Som vet. Som vet vad jag behöver, som kan lämna mej på en smal väg, men vet att trots att det är jobbigt hittar jag hem. Hon vet när jag behöver hjälp.
Hon fattar hur jag funkar och varför.

Aläääääx.
jag kan inte riktigt andas utan hennes luft i mina lungor. Så är det bara. Hon har blivit en så stor del av mej, att utan henne, utan att höras, ses, så kan det kännas som någon slitit ut något från mej...
Jag går med huvud högt tack vare henne. Jag kan tycka om mej själv, för jag tycker om henne, som faktiskt tycker om mej. Trots mina, mitt fel. Trots allt, så står hon vid min sida.
Visst kan jag trampa snett, men min del, som är hennes del, är stark, den kan bära mej. Den kan hålla mej på stadiga ben.

Tack.