Tänk att känslan kan försvinna så snabbt... Kanske för att solen går ner? Jag är inte mörkrädd.
Jag blundar och låtsas för stunden att någon tog i mot mej.
Att någon tog mej i knät och klappa mej på kinden.
Att någon säger, "att jag finns här för dej och jag lämnar dej inte."
Jag vill bara duga. jag vill bara vara nog.
Att inte tro att man duger, eller inte våga ta stegen åt ritningen som kallas rätt håll,
Det är de många känner. Eller ah, jag tror det iallafall.
Man undrar, man och man.. höhö jag, du, vi... Jag undrar när det är min tur.
Jag vill resa mej upp, men allt jag får är en kölapp.
Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att jag kan slå nummren om kvällen till dem som skulle svara,
Jag vet vilka ni är. Men... ändå, Ligger jag kvar. Jag vrider armarn runt mej och känner mej ensammas på jorden. Känner mej lämnad.
Jag frågar mej om&om igen,
- vafan ska jag göra nu?
Jag svarar på min fråga och kryper närmar väggen.
- jag vet inte. jag vet verkligen inte.
Det har blivit min livmenning nu. jag vet inte.
"hur mår du?"
"var bor du?"
"vad känner du?"
"varför gråter du?"
- jag vet inte. JAG VET INTE.
Jag vet, jag är inte ensam.
Jag vet, jag har inte rätten till att varken fråga efter hjälp '
Eller må, skriva eller säga saker som detta.
Men.. ah men varför fan gör jag de nu då?
jag vet inte. höhö mongo <3
Jag skulle inte skriva massa blajj här var menningen.
Det angår inte alla, så varför skriva det här där alla som vill kan läsa det?
Jo. det finns en annledning till att jag väljer att skriva det här.
Det betyder inget. Det är en text.
För mej betyder det, jag får ut mej det jag vill men inte kan säga.
Men för er duktiga som lyckas ta er ner till denna raden, en sak bara för er;
- Detta var allt, men ingenting.
puss.
är ALLTID hos dig<3
PUSS
Jag har kommit att röra mej långsamt
Det har sina olika skäl
Benen de känns inte lätta
Lusten finns inte där
Jag har kommit att sluta försöka
Känslan är full av besvär
Magen den blir liksom ihopsnörd
Flödet finns inte där
Men långsamt leder också någonstans
långsamt leder också någonstans
långsamt leder också någonstans
långsamt leder också någonstans
Jag har kommit att fastna i mönster
När ett steg fram kostar tre steg bak
Där att vakna på fel sida
Det är ingen ovanlig sak
Och jag har kommit att jagas av tiden
Och går i ett tempo som inte är mitt
Min dygn är mkt mkt längre
Där skiljer vi oss vitt
Och jag vill skrika högt över hela världen
att jag kan andas av mej själv
och jag kan flyga runt vintergatan
och ta ner månen om ni vill
men jag vill va i lugnet inom mej
kram till dig elin!