Hur vill du att det ska vara?

Frågan ligger där och stör mej.
Jag har ett svar. Men vet att svaret bara är en patetisk önska. Ett minne.

varför ska vi envisas med att förr va det bättre?
Varför ska man alltid kolla tillbaka om minnas? Varför ska man vilja ändra på det som är här och nu?
Lägg inte tårar på det som sårar. Folk runt omkring dej kämpar för dej. Du vet det va?
Och både ja & nej, jag kan syfta på en speciell person, men na. DU. DEJ. Vem fan som helst.
Det finns folk som kämpar för dej. För framtiden.
Jag älskar minnerna lika mycket som ni, jag önska lika mycket som ni att jag va sju år igen. Då man fyllde år, önskade sej barbiedockor och tyckte att fredagsmyset med så ska det låta efter disenydags var världens bästa tid. Men tänker jag efter. Så är det ju bara för att jag är lat.
Hehe.
Nej men ärligt. Inga bekymmer, right!? man hade zero krav, och tårarna som kunde komma, minns vi ens dem och om du minns dem, minns du varför?
Idag måste vi fajta. Alla gör det. Vissa bättre än andra, vissa ger upp, vissa börjar aldrig.
Idag, så kan en vanlig dag i skolan bryta en sönder och samman.

Tankarna, vi tänker alla för jävla mycket! Na inte alla. Fel. Men många...
Varför? Det som har hänt har hänt. TIDEN KOMMMER ALLTID ATT GÅ OKONTROLLEAT FRAMÅT.
Vi kanske inte valde att bara minnas de bra stunderna när vi var små...
Men nu, Vi kanske är för smarta för att bara låta tiden rinna iväg utan att tänka varför, vad och om jag hade gjort något annorlunda...?

Känner hur texten är osammanhängande och rörig.
Jag vill bara få fram att. Det är okej att minnas. Det är bra att göra det.
Men kämpa, som dem kämper för dej. Du är bättre, du ger inte upp.
För ger du upp dej själv, ger du upp dem runt omrking också.


Carpe Diem.