tänkt gå in och uppdatera läget, tala om att det är okej. Att saker och ting börjar komma till rätta...

De va innan det.
Nu sitter jag igen, datan framför mig, spegeln bakom, stirrar på en tom blick som envisas att fyllas med tårar.
Varför vet jag inte. jag vet inte varför det inte går fram... men mina knän skakar, de gör ont.
och jag börjar förstå hur det känns att vara rädd....
jag försöker skratta åt hur töntigt det är. Samtidigt som jag är arg, arg för att du inte förstår.
Du förstår inte.
det finns säkert en förklaring, hoppas fan den kommer i tid bara... för min tid bara flyger iväg.