Vill så jävla gärna.
Vill skratta , le och ha en positiv ton i min röst...

Inte ett ljud, Inte en ton eller ett leende.

Och även fast man säger att det är okej ...
Så kännes det allt annat än okej.

Vill vara någons lycka , vill sprida kärleken och glädjen som jag får . Men det är som om jag sväljer allt själv. Inget blir över ...
Bara tar och tar.
Snart sväljer jag väl mej själv ...

Och att möta glädjen en dag som denna, tjejerna som sjunger julsångerna i korridorren , klassen som njuter av julmaten och pojk och flickvännen som håller om varandra i matkön ... Det är det jobbigaste .
Då vill jag bara sätta mej ner pladask och gråta.
Orkar inte se hur bra alla är.
Hur fina leenden dem har ...
Och hur deras lycka smittar av sej ...