Att jag inte skrivit om dej innan gumman...
det beror på mycket. Bland annat vet jag inte vad jag ska skriva, orden räcker inte till.
Sen så har jag försökt så många gånger, att finna orden, men inte lyckats.

Sen beror det på, att jag är lite rädd.
Lite rädd över vår vänskap.
För vi är så jävla olika. Vi är HELT olika.
Och det är det bästa för mej, att jag kan vara med någon, som absolut inte är som jag, men som ändå vart med mej såpass länge, såpass många gånger, att mina brister inte kan ha undankommit henne,
och ändå står hon kvar.

Men att jag är rädd,  för att jag vet att vi växer. När man är mindre, gör det inget att den ena spelar fotboll och den andra sjunger, det gör inget att den ena har en hel familj och går i kyrkan och den andra har tre hem och lärde sej säga fan i för tidig ålder.
Men att vilja bo på olika ställen för att följa sina drömmar, eller lägga ner tiden och orken på framtiden som innehåller människor som finns på andra ställen och svåra kunskaper som man bara finner i ett annat land ... det är saker som kallas hinder för våran vänskap.

Men jag väljer att skriva denna text nu, för jag vet. Jag bara vet att det går.
Det går att forsätta som innan, det ligger bara mer bakom. Men vännen, vi har väl alltid sagt att vi är oslagbara, så varför är vi rädda?

Alexandra antblad
är ängeln i mitt liv. Hon kom från ovan och har vakat över mig sen dagen hon kom in i mitt liv.
Du blir osäker och rädd när jag blir arg eller ledsen, men du förstår ju inte alltid att bara jag får andas samma luft som dej ett tag, så kommer allt bli bra igen.
Du får mej att leva, att tro, hoppas, att lära.
Du gör mej till en bättre människa. (även om jag får vara mitt dåliga jag med dej också.)

Du är det vackraste jag sett.
och jag är rädd för att himlen ska, inte ta tillbaka dej, utan skicka iväg dej. Till någon som behöver dej mer....
Men bästa, du vet väl att jag behöver dej, jämt?! Alltid, hela tiden och jämt.


Du är min raka motsatts, min ängel, min framtid, mitt hopp jag älskar dej. Och kommer alltid göra det.