När jag traskade hem förut, eller ah cyklade! efter en sjukt rolig och bra kväll hos Mimmsan med Joz, Nea, Simone, Amanda och Mimmi själv då. Så var det så himla stjärnklart! Länge sedan jag såg himlen så vacker som förut. Och allt, allt, blev bara så jävla tydlig. Allt blev så jävla närvarande. Det va läskigt.
Jag är rädd.
Andetagen kom före luften.
Marken var så hård att det gjorde ont under fötterna,
och det små tunna, lätta regndropparna, kändes tunga och isande kalla.

Sen kom jag in.
Ska nu krypa till sängs. Upp tidigt imon som sagt!