på det sättet är jag nog lik dej.
När jag är ensam, när jag är själv, då tror jag ibland att jag är ensam. Verkligen Helt ensam.
Som du. Precis som dej, tror jag ibland, att jag är så jävla unik, att det finns ingen som jag...
Att jag är helt ensam, och att det är bäst så.

Jag är lik dej då jag svänger runt i mitt humör så fort beslut inte fattats´.
Jag är lik dej, då jag vet vad som gör mest ont och inte tvekar att använda det.
Jag är lik dej, när jag höjer rösten, fasten jag inte är det minsta irriterad.
Jag är lik dej när jag tittar mej i speglen.
Och jag är lik dej när jag gråter. Då är jag verkligen lik dej.

Jag är lik dej, och jag till och med i detta nu, tänker just som dej. När jag nu sitter och önksar, att allt var som förut. När jag nu sitter med tanken: fan. Vi delar den, men helt olika.
När jag nu tänker att, kanske kan jag komma undan även denna gång...
Då är jag inte ens lik dej. Jag är precis som du.