Jag finns,
Du finns
Vi finns
Och dem finns

Jag känner mej helt oförstådd och helt uppriven ....
Ingen hör mej.

Och det problemet med att ingen hör mej är inte själva problemet , problemet är att den enda som får stå ut med mina tankar och frågor är jag själv.
Jag blir snart galen.

Vill hoppa jämnfota,
hoppa så hårt att marken under mej rasar,
Jag vill skrika ,
Skrika så högt och länge att min röst tillslut dör ut...
Jag vill slå hårt i väggen,
Så att knogarna spricker och smärtan flyttas, så att förtvivlan försvinner bort när den verkliga smärtan tränger sej på.
Helt enkelt ...

Jag vill inte gråta .
För det är allt jag gör .
I varje känsla ...
Glädje, sorg , ånger , ilska , räddsla i allt gråter jag.
Och snart kommer ni se mina svidande tårar lika lätt som regn, ingen lider. Ingen tycker någonting ...

Snälla, vi är så många , kan vi inte bara välja varandra och sen ta hand om oss.... Ta hand om varandra ge de dem behöver och ge dej själv det du söker ....

I min kropp pågår ett ständigt kaos...
Snälla tomten, tandfen eller mångubben... Någon bara !
ge mej frid.
Gud , sänk mej lite frid , för kaoset håller på att inkräkta på min verklighet...