Jag vet faktist inte varför jag la fotbollen åt sidan.
Vi var ett bra lag! Fast det är klart när vi gick upp i damlaget, spelade vi på andras villkor.
I åsa F-94 hade jag min plats. Även om den inte alltid var given i laguppställningen, så var jag given bland mina lagkompisar. Om jag inte kom på träningen frågade dem varför. Jag kände mej behövd. Det var skönt att göra något jag tyckte var kul och samtidigt bli uppskattad. När vi kom upp i damlaget ändrases mycket, Och det jag haft sedan jag börja spela fotboll, vilket jag gjorde när jag var fem, då mamma puttade in mej bland 93:orna, det försvann fort.

Men visst är det jätte kul när jag orkar ta mej ner på träningen och ändå få en del av den tårtan jag en gång vart med och bakat. För enligt mej är det mina tjejer! Mina tjejer som jag har spelat med. Dem som verkligen har lyckats och är riktigt bra nu! Jag är stolt över dem.

Även om jag inte längre platsar på samma plan som er. Även om jag inte längre har ett eget nummer i laget.
Så blir jag glad av att få vara med på det jag faktist får, som träningarna. Även om jag inte ens då är på samma planhalva som er. Så trivs jag.
För vi delar något som ingen annan har, jag och mina tjejer :)




Tack och hej.