Jag är fullständigt emot åsikten om att smalt är det finaste, och sällan uppmuntarar jag folk omkring mej till att äta nyttigare. Jag gillar fett, och jag tycker det kan vara vackert.
Bröst, rumpa... det sägs vara vackert, folk granskar dem, och bedömmer dessa koppsdelar och gillar dem för det mesta... i alla olika former. 
så vafan kan inte större höfter och putmage vara fint det med?
Jag fattar inte. samtidigt.
skulle jag ljuga om jag sa att jag inte, precis som resten av vårat patetiska samhälle, bryr mej om vikt.
Vikt.
Eller ah vikten och vikten, jag hoppas min vikt baseras på annat och bryr mej inte om siffror...
Inte vad jag kan tänkas stoppa i mej... men klart som fan jag vet vad ångesten är, varför den kommer och att den ibland har rätt vad gäller mej.
Jag såg ut på ett visst sätt, och sen så förändrades jag. VEM BRYR SEJ. men faktumet består.
Jag tycker inte smalt är det som ska vara, men jag tycker inte om när min kropp inte längre är som den en gång var. Vad är det för fult jag snackar om? Jag stör mej på mej själv...
Inget kommer stanna och förbi som det en gång var. Det stör mej. inte min fucking vikt. Ärligt. nej.

Eh. Inte fan vet jag.
Jag stör mej något sjukt på bantning. Av personliga orsaker, p.g.a obehagliga situationer som har med ätstörningar (inte mina) att göra. you Should walk a mile in my shoes.... 
Så när min bror nu säger att han ska banta ?! får jag flipp... När min mamma säger att hon blivit tjock och lever ett sånt jävla osunt liv, känner jag men titta på mej då...
Är det sjukligt att äta och leva som ni gör!? nej.
SÅ ERAT SNACK OM OSUNT OCH ATT FÖRÄNDRINGAR MÅSTE SKE, är bullshit.
Jag tar så jävla illa upp, när problem som inte är problem, tas upp som någon jävla katastof....

Jävla sjuka skönhetsidial. Vill döda dem.
Idag tänker jag poppa min fjärde påse popcorn för denna veckan och möla i mej i protest.