Jag skriver detta här, för min egna skull... för min egna syn.
Detta är mitt avslut, och det gör jag på vilket sätt jag vill.

Jag undrar om du vet? Liksom vet att jag kommer ge upp? Höra av mej, ta upp kontakten igen. Sitter du och väntar? Gråter du? Eller är allt som vanligt för dej?

Enda sedan vi blev vänner. Tajta vänner. Enda sedan vi blev en del av varandra. Har det alltid varit så. Även om jag velat vandra vidare, så har du följt med. I mina tankar, och i mitt hjärta. På något konstigt sätt behöver jag dej. Du sårar mej mer en du tröstar mej. Och du gråter oftare en du skrattar i min närhet. Men på något sätt känner jag mej speciell hos dej. Jag känner mej behövd. Och det är lite skrattretande, för jag vet ju. Att det är inte mej du frågar först när du behöver sällskap till festen, eller när du ska ta en fika efter skolan.
Men oftast så gör det inget. För när det väl spelar roll.. då ringer du mej. Eller är det bara för att dem andra inte svarar?

Iband undrade du hur jag mådde. Ibland.
Jag tråkade ut dej va?
Jo jag vet. Jag är också trött på att höra mitt gnäll. ja, jag är less på min egna röst!
Det är nu det skulle passat med menningen - men du stod kvar.

Men det gjorde du inte. Min klippa, andra halva, min vän... du lät mej drunkna när du just lärt mej att inte vara rädd för vattnet. Du glömde lära mej simma.

Jag vet inte vad som gör mest ont.
Att jag förlorat en vän, eller faktummet att hon lämna WO är anledningen till vinst.

Våran vänskap var speciell. Det har vi alltid sagt, och andra runt omkring med.
Den var inte speciellt bra. Men den var speciell... Kanske därför jag kände mej en anning speciell som person hos dej?

Folk sa ofta att du ljög för mej. Det gjorde du aldrig, du berätta bara inte hela sanningen.

Jag gillar inte lakris. Varje gång vi skulle ner till macken och plocka ihop lite lösgodis till filmen frågade du mej det : vill du ha lakris?
Varje gång vårt gäng stälde upp oss för kort. Frågade du jämt mej, om jag skulle kunna ta kortet...
Det hade inte gjort något om du kom ihåg att lakris är det äckligaste jag vet. Eller frågat om jag ville stå bredvid dej på kortet istället för bakom kameran...

Jag har sällan kunnat kalla dej för bästa vän.
För det har vi aldrig varit, bästa vänner. Vi var något helt annat, vi var Jozelin.

Vi var inget bra, Vi var inte heller något dåligt. Vi var inget kärleksfullt. Och inte något hat heller.
för dej var vi ett spel, där reglerna bara gällde mej.
För mej. Var vi något värdefullt. Något som hade ett hjärta.. som kanske slog lite i otakt ibland.

Tog våran vänskap slut för att du inte orkade, eller för att du inte ville? För jag vet att du kunde.
Jag brukar vara ditt facit, Jag brukar låte dej se svaret innan frågan.
Men denna gången får du inte fuska.
Men jag ska ge dej en liten vink.
läs frågan. förstå frågan, och svara vad du tror är rätt. för att lyckas måste man misslyckas.

Dela på skiten, så blir smärtan liten.
Jag har gjort min del, och bär på smärtan på egen hand nu. Du ler och du skrattar som om inget har hänt.
Jag klandrar dej inte. Du mår bra nu. Eller nej det gör du inte. Men hur du en mår, så handlar det inte om mej, och det vet vi båda. Jag är inget för dej

Jag mår inte bra. Jag kan inte somna på kvällarna.. Jag saknar att höra dej. Krama dej, och att få..  bara i smyg  tycka att du är lite sådär halft efterbliven. Jag saknar att få höra om dina killar även om det påminner mej om att jag inte har någon. Påminner mej om att jag inte är värd någon.
Du behövde mej mer en jag behövde en kille.

Det var då det. Då det var

Din berättelse har uteslutit mej. & det gör ont.
Men kanske. Att du får ditt happy ending nu.

Hur mycket har du menat? Kan du lägga handen på hjärtat och säga att allt du sagt, har du menat?

Jag vet. att jag menat allt jag sagt. Jag vet att tårarna som rinner ner för min kind just i detta nu. Rinner för dej, Emelie Josefine roos collin.