När livet vänder ryggen åt mej, och lämmnar allt i en gåta.
Då vet jag inte om jag ska skratta eller gråta...
Jag knäpper mina händer och tackar för den egenskap jag fått,
Ljuga är nått som gjort att folk har vänt om och gått.
Det inser jag nu att det är något jag borde göra,
stänga min dörr och sluta upp att störa.
När jag nu ser att morgondagen inte längra är min tröst,
Då inser jag att ingen ska få höra min svaga röst.
Jag behöver låta tiden gå och hålla mej ifrån er,
det jag upplever nu vill jag inte att någon annan ser.
Jag vill inte be om något som är inte kan hända,
Men jag tänker ändå min önska dej sända...
Jag ber dej att förbättra min syn så att jag kan se,
se vad som gör att jag inte duger och ändra på de.
Sen kan du väl tänka om och ge mej ett handtag,
Att hjälpa mej och andra att inse att jag är svag.



" jag slår mina kalla händer i väggen och skriker ut mitt hopp"


Vad gör vi människor när vi mår dåligt?
vad gör vi människor när vi söker tröst?
Vad gör jag när jag inser att jag inte förjänar något utav det jag ber om?

Jo, jag skriver en överdriven, beklagande, självisk text på min blogg.