vi alla mår dåligt ibland. Och det är helt okej.
Jag mår dåligt, du mår dåligt. Vi alla gör det ibland och det är okej.
men vad gör vi när vi mår riktigt dåligt?

Stänger vi in oss?
Jag gör de iallfall... Och jag stänger det inom mej.
Det hjälper inte hur mycket folk frågar, eller ger en medlidande blickar, mina känslor är instängda.
Då kan ingen eller inget hjälpa mej. Mer än jag själv.

När man har problem, man mår kasst. Visst vi alla behöver bli tröstade, de är inte de jag säger.
Det jag säger är, att det första steget tar du själv. Helt själv.
Ryck upp dej har jag sagt jag vet inte hur många gånger, alltså till mej själv.
Ibland går de inte, inte just i den sekunden jag gråtande säger till mej själv att rycka upp mej!
man sen, när telefonen ringer, då jag bestämmer mej för att svara... det är ett halft steg.

Och när jag svarat, då har jag redan börjat gå igen. Sjäv? nej... med en vänn vid min sida.
men jag tog mitt första steg... jag svalde. Jag slutade tycka synd om mej själv en stund. Och insåg att hur illa det än är.. kan det inte bli bättre om du inte gör något åt det själv.