Att tro på sej själv, och att vara allt för fucking jävla självgod är två så olika saker,
men som så många förväxlar ändå...

Hjärtat.
Jag vet att du är orolig. Jag vet att du är rädd. Jag vet att du tvekar ibland.
Jag vet att du har svårt att komma ihåg, eller kanske svårt att förstå....
Att (jo, jag slänger ur mej det med en gång) Jag älskar dej. 
Du är en vän som jag alltid behövt. När du bestämde dej för att klampa in i mitt liv, då kunde jag bara knäppa händerna och tacka Gud. För en tjej som jag, behöver verkligen en tjej som du.

För hos dej kan jag hitta mig själv. Hos dej är det okej.
Framför allt så ser du mej.
Och jag behöver dej.
Behöver få fråga frågor som ingen annan kan eller vågar svara på.
Behöver veta att det finns någon som alltid VILL svara när man ringer.
Behöver få sitta och göra ingenting eller klaga något exremt över mitt liv med dej.
Behöver få känna att jag kan göra något för någon annan ibland...

Du är så bra.
och det gör ont i hjärtat när jag ser dej tveka. Du är ingen feg person, du är inte orädd, men du är inte feg. Du är modig. Du är stark. Så in i helvettes stark. Så att se dej låta folk, ibland till och med dej själv, långsamt riva på dej, slå och sparka. ( inte bokstavligen, men det fattar ni väl? ) Du står kvar för att du är stark, men vet du? ibland borde du bara gå, för att anledningen att DU ÄR ÄLSKAD. Den är bättre en styrka.

kanske tycker du att jag snackar en massa skit nu?
Det jag vill säga är att, var rädd om dej, det finns folk som inte kommer klara sej utan dej. Jag en av dem.
Och det finns många gånger jag önska jag var som du.


Sen är du jävligt snygg också!

Att jag inte skrivit om dej innan gumman...
det beror på mycket. Bland annat vet jag inte vad jag ska skriva, orden räcker inte till.
Sen så har jag försökt så många gånger, att finna orden, men inte lyckats.

Sen beror det på, att jag är lite rädd.
Lite rädd över vår vänskap.
För vi är så jävla olika. Vi är HELT olika.
Och det är det bästa för mej, att jag kan vara med någon, som absolut inte är som jag, men som ändå vart med mej såpass länge, såpass många gånger, att mina brister inte kan ha undankommit henne,
och ändå står hon kvar.

Men att jag är rädd,  för att jag vet att vi växer. När man är mindre, gör det inget att den ena spelar fotboll och den andra sjunger, det gör inget att den ena har en hel familj och går i kyrkan och den andra har tre hem och lärde sej säga fan i för tidig ålder.
Men att vilja bo på olika ställen för att följa sina drömmar, eller lägga ner tiden och orken på framtiden som innehåller människor som finns på andra ställen och svåra kunskaper som man bara finner i ett annat land ... det är saker som kallas hinder för våran vänskap.

Men jag väljer att skriva denna text nu, för jag vet. Jag bara vet att det går.
Det går att forsätta som innan, det ligger bara mer bakom. Men vännen, vi har väl alltid sagt att vi är oslagbara, så varför är vi rädda?

Alexandra antblad
är ängeln i mitt liv. Hon kom från ovan och har vakat över mig sen dagen hon kom in i mitt liv.
Du blir osäker och rädd när jag blir arg eller ledsen, men du förstår ju inte alltid att bara jag får andas samma luft som dej ett tag, så kommer allt bli bra igen.
Du får mej att leva, att tro, hoppas, att lära.
Du gör mej till en bättre människa. (även om jag får vara mitt dåliga jag med dej också.)

Du är det vackraste jag sett.
och jag är rädd för att himlen ska, inte ta tillbaka dej, utan skicka iväg dej. Till någon som behöver dej mer....
Men bästa, du vet väl att jag behöver dej, jämt?! Alltid, hela tiden och jämt.


Du är min raka motsatts, min ängel, min framtid, mitt hopp jag älskar dej. Och kommer alltid göra det.

Jag har tre bröder. Min minsta bror heter Hampus. Han fyller hela elva år i december.
Hampus är en skatt. Det är verkligen rätt ord för han.
Jag är så rädd om han... och under de senaste åren, när han blivit tvingad att växa upp på tok för fort och fått egenskaper och erfarenheter om saker som är på för jobbiga, och omöjliga att förklara för en liten sötnos som han.  så har jag fällt så många tårar för dej.
Du kommer bli bra. Du är bra, men det jag menar är, du kommer bli jävligt bra.
Du kommer hitta rätt, du kommer förstå och allt kommer bli bra.

Men just idag, är jag bara rädd om dej.
Min lilla skatt. Jag önksa vi fick hela våran barndom tillsammans.
Jag önskar så jävla mycket att jag iaf, skulle få vara en del av HELA din barndom.
Inte varannan vecka. Inte varannan helg, inte , inte , inte såhär.

Men som sagt, min lilla skatt.
Det kommer bli bra. Vi har något jävligt bra och något vi alltid kommer dela.
Och jag vet, eftersom detta något heter mamma, så Kommer allt lösa sej.

Puss på dig min skatt.
Jag må vara grinig och jävlig, men vetenskapen om att du kommer fylla hela mitt liv med dina små smile-gropar, gör mej jävligt glad ska du veta. Väldigt glad brorsch.

Ni vet att jag snacka om en ny kategori`? Den som skulle heta en stjärna ?
Här är dess början. Nu när jag har lite mer tid än vanligt (eller iaf är det menningen att jag ska ha mer tid) så tänkte jag dra igång med detta. Känner mej motiverad, och ärlig som dagen just är idag!
Därför får min första stjärna här i bloggen bli: Simone Nordström.

Simone.
Du är tjejen jag alltid velat vara. Jag vet inte alltid varför... Men oftast gör jag det. Och det är av den enkla anledningen... att du är dej själv. Och att det räcker.
Du glider runt, med en utstråling, inte många äger, och ett utseende så vackert att jag inte vet vad.
Och alla vill antingen vara med dej, eller vara som dej. Avundsjuka eller glädje, allt grundas på att du är så otrolig som människa.
Första intrycket av dej kommer alltid vara WOW.  I allas ögon. jag är avundsjuk¨på dej.
Och för mej nu då.. min stjärna. Så är du den, riktiga tjejkompisen. Som fattar... som inte bara säger, jag finns där. Utan faktiskt är där.
Du är den som jag vet skulle ta hand om mej i alla lägen och göra allt.
Du skolkade med mej, och idag, tar du på dej min ilska när jag behlver vara arg.
Du är den jag inte vill lova något om våran framtid, för det behövs inte. Den står redan skriven.
Du kommer vara den bästa brudtärnan, och gudmor... du kommer vara den coolaste 60plusaren och den som vågar le på min begravning, För du vet att jag haft det bra. Du vet vad som gäller.
Du kommer alltid vara pluset i kanten på min närvaro, och en stjärna som lyser för mej och med mej.
Tack Simpiiis.

Du är asgrym.