hjälp mej
så vad kan egentligen du hjälpa mej med?
hjälp mej leva. hjälp mej vilja vara jag, för att inte vilja vara mej, det är skit jobbigt.
haha tänk själv att vara fången i ditt egna liv.
jag kan skratta och jag kan göra saker, jag kan gå på träningar, jag kan äta middag med familjen och jag kan somna i min pojks (underbara,varma) famn.
Men jag kan också sluta andas. jag kan kipa efter luft och jag kan ligga till sängs en hel dag.
jag kan se mej själv i spegln och hata allt.
ni kan tycka att jag är en egoist, att jag tycker synd om mej själv.
och ni har rätt.
så är det.
och om ni bara visste hur många gånger jag slått mej själv på käften och sagt:
vakna, njut, lev och älska.
jag vet inte varför,
kanske för att ett gäng på 10-15 killar kallade mej äcklig och ful i två års tid.
kanske för att jag är ett skillsmässobarn.
kanske för att jag hindras utföra den sport jag älskar p.g.a. skada
kanske för att min skola går åt helvette
nej.
för detta är saker som var och varannan unge har.
det är inte detta som är mitt problem. inte.
jag behöver inte eran med ömkan. jag behöver inte folk som tycker synd om mej.
För allt det som står ovan har bara gjort mej starkare.
det är bara bra att jag fått uppleva detta. det gör att jag kan avgöra vad som är bra och vad som är dåligt idag.
Jag är mitt egna problem
jag är full av negativitet och jag vet inte ens vart den kom ifrån...
för det enda jag vet är att det är inte ni.
jag är också fruktansvärt trött. trött på att vara min egna värsta fiende.
Jag behöver bara förståelse.
förstålesen över att jag vill vilja, men inte alltid kan.
JAG ÄR BRA.
JAG ÄR BRA...
JAG SKA LEVA.
blabla
och om något gör mej vacker så är det du,
och allt jag vill är att var hos dej nu.
bästa platsen i världen är hos dej,
inget kan då hindra mej.
oövervinnerlig och stolt och uppsträck,
hade en puss och en kram räckt.
Jag behöver egentligen inte mer,
men du ger mej massor som inte alla ser.
som leendet jag bär och som stegen jag tar,
jag kan inte räkna utan dej i mina dar.
mina dagar med dej flyger iväg och finns där,
om bara alla fick känna det här,
att få vara kär,
man lever och man lär.
och ni må säga att jag förlorar något när tiden bara går,
men när jag blir gammal kommer tiden läkt mina sår.
Jag lär mej leva, hantera och missar bara sånt jag väljer att missa,
men ni som lär er dissa, vad kommer ni missa?
Kärlek är inte bara vacker och underbar,
men i slutet är de det viktigaste vi har!
Så hur ska ni göra? som inte känner och inte vill,
ni skakar på huvudet och muttrar du din dumma sill...
Men ändå lever jag och lär, jag går upprätt och jag kan somna gott,
säg mej vad är det ni har, som jag inte fått?
eftersom min mobil e stulen kommer det bli dålig uppdatering...
igår blev det en lyckad överraskningsfest för mina pärlor simone och mimmi.
jag hade roligt och det hoppas jag att dem och mina andra tjejer och älsklingar som kom dit hade.
Idag mår jag skit.
Ren, jävla skit.
vissa tänker , aha , bakis, alkohol???
till en viss del, stämmer det. JÄVLA SVINONÖDIGA ALKOHOL...
men till en viss del är det fel.
jag känner mej värdelös, och vet ni vad?
Det goaste med att jag kan skriva det på bloggen är att jag nu (inte har någon mobil ) och därför slipper få några sms av folk som tycker synd om mej, och som frågar varför, för jag orkar inte ens förklara...
efter dem läst detta...
nej efter dem läst detta kanske det känns lite tråkigt en stund. liksom kul att läsa om denna attetyden..
allt jag känner är. skit. värdlöst och hopplöst. HAHA.
och jag slipper skriva mer, slipper förklara mer.
Utan nu ska jag konsentrera mej på dagen imon, det kommer en dag imon. och om inte den är bättre en idag, så finns det en dag efter det, och en dag efter det, och någon dag så kommer det rinna av en liksom.
hehe.det är jätte lugnt.
och det är fan inte synd om mej.
det är bara inte bra.
hejdå.
Kanske är detta korkat att skriva... lämnar ut en fråga, jag bara måste få rätt svar på... men ändå.
lyssna upp lite.
en sak jag kommit på om mej själv.
som jag vet att några tror jag inte fattat...
jag kan vara bra.
jag är bra.
jag vet att jag kan.
mitt problem...
är att jag har alltid försökt.
försökt att vara bra, och lyckats ibland. så jag är inte rädd eller ledsen för att jag är värdelös... utan för att jag inte orkar vara bra. jag kan vara det. jag vet det. jag har mina ställen, vissa vänner, en viss kärlek och en familj, där jag laddar upp mej, hittar kraften till att försöka vara som jag vill vara...
ställerna blir flera med åren. jag laddas ut snabbare. dem som ser mej som jag är även när jag är "dålig"... ni tror det är en sida. men tänk om det är helt vanliga jag, grisiga trötta elin, som bara inte orkar försöka..
frågan är, när ni har denna faktan i eran hand
(snackar med dem som jag vet, vet just i detta nu att dem är dem jag laddar mej hos)
skulle ni älska mej ändå?
Alla bara faller...
... och fångas upp. De faller, de skäms, de gråter och sedan ler dem igen.
Men... den ständiga frågan som kretsar i mitt huvud är:
Vem ska fånga mej?
hjälp mej
Nu tänker jag vara så jävla rak man kan vara: Snälla kan någon lyfta trycket från mina axlar?!
kan ju inte sjunka lägre på stolen -.-'
plugget sväljer mig. Och inte bara plugget...
blöö. Idag en jävla dag alltså ! xD
De fanns dagar då jag log mer än jag grät
Just ni iaf.
let's get real
lyssna på mitt hjärta och säg vad du hör?
Man skulle kunna tro att jag menar allvar.... Men det skulle vara tragiskt....
Om jag fick vara något annat.
Något annat än den hemska människa jag gömmer bakom min dagliga roll...
Om jag fick välja...
du skulle jag vilja vara en sten.
En som inte är skapt för att känna något.
En som är till för att vara just grå.
En som inte är ämnad för någon annan.
En sten.
En grå sten.
Snälla Jesu Fader, jag ber dej. Gör mig till en sten.
ilska.
och jag vet att jag kommer ångra det jag skriver nu.
men jag vill spy.
Spy upp de som gnager i mig.
För det kommer inte bara mot mig....
utan jag har lyssnat, allt för länge på samma skit snack.
Mest är jag nog beskiven på mig själv.
Jag intalar mig själv, att ta för fan ingen skit.
jag uppträder, och jag gör det ganska bra... jag spelar den rollen där kommentarer och kaos för er,
blir klarhet för mig.
Men inte längre.
Är trött på att förlåta. Är trött på att se samma misstag, är trött på att inte förtjäna någt.
Är så jävla less och trött på att inte vara värdig eran tid.
Det går över imorgon, men just nu vill jag bara gräva mej en grop.
ah.
Fyfaaaaan va trött jag är på att folk, aldrig kan sluta kommentera vad andra gör?!
Sluta för fan bry dej så jävla mycket om vad jag gör eller inte???
Varför skulle jag vilja umgås med någon?
Alla tycker ju ändå det är fel på ena eller andra sättet!
Snabba i käften är ni också. sågar stackare på stackare som kommer med svansen mellan bena....
Fyfan va trött jag är.
fyfan.
Inte på en person. På flera.
Inte på alla. På de flesta.
Ingen har tvingat er att bli en del av mitt liv... så om den delen inte passar. Dra då.
Det går för jävla bra att snacka skit och märka vad andra gör för fel, `
kanske ska ni fundera på vad ni själva gör ist?
paus.
men jag har inget att skriva om.
så jag tänkte bara meddela att jag tar en liten paus...
ska finna min insperation först.
tjarråå.
lyckan kommer aldrig ensam.
yeay
det var så innan,
och jag trodde nog att det skulle förbli.
När mina problem, som vänligt står i kö ochväntar på att få dyka upp sådär jävligt opassande...
ah när dem dyker upp... då fanns det någon.
Då innan. Då fanns det någon som alltid försökte. Jag behövde inte försöka själv...
jag behövde inte.
nu behöver jag... men vad gör man när man inte kan, och att försöka inte hjälper?
Det finns inget kvar.
Jag skulle nog egentligen inte vilja säga det även om jag hade grunder.
Jag vet hur själviskt det låter...
Men jo. Jag har rätt i detta. Du får en chans, ja, du SKA få ennu en jävla chans.
Men.
Det är dags att välja.
Hon eller mig.
Jag sa det. Jag har det. Jag vet det.
Jag har mina jävla grunder, vill du att jag ska skriva ner dem åt dej??
(och jo. Jag hoppas du läser detta, för jag är inte rädd, jag får tycka vad jag vill.)
Du lovade mig. Du sa att det skulle bli bra, att jag hade rätt...
allt du behövde va tid. Det har du fått. Allt jag behövde var en pappa som älskade att vara just pappa.
vad fick jag?
En jävla ungkarl som påstår sej en aning utbränd och därför kan behandla andra hur som helst...
JAG ERBJUDER MIG ATT TA HENNES PLATS.
jag erbjuder mig att inte lämna dig ensam....
men du vill inte, du är konstig, du är fel.
Du känner mig inte...
det är nu jag formas. Nu jag blir den jag en gång alltid kommer förbli.
Hur känns det att inte ha minsta fucking lilla påvärkan i det, ha??
Jag må va ett jävla problembarn. JAG TAR DET ! om det är så du vill uttrycka dej.
Men tar du det faktumet att...
jag är din dotter, det var inte jag som tog ifrån dej det du hade, och det du sedan försökte bygga upp.
jag säger inte att det var hon heller... men det var defentivt inte jag.
Det är mer logiskt att välja att inte se när någon man älskar, (klart jag älskar dej.) gör om samma misstag gång på gång, än att fortsätta ta emot skit under tiden han påstår sej finna mark under sina fötter....
Bara för att han älskar dej, betyder det inte att han inte kommer göra dej illa...
Att bli älskad. Det ger dej ingen garanti.
Att bli älskad. Det är inte allt.
Att bli älskad. Betyder inte att du inte kommer bli sårad...
Att bli älskad.
Läs det igen,
att jag älskar dej, betyder inte att jag inte kommer såra dej.
att du älskar mej, betyder inte att allt kommer bli bra.
Försök att leva orädd nu...
alla ljuger....
De va innan det.
Nu sitter jag igen, datan framför mig, spegeln bakom, stirrar på en tom blick som envisas att fyllas med tårar.
Varför vet jag inte. jag vet inte varför det inte går fram... men mina knän skakar, de gör ont.
och jag börjar förstå hur det känns att vara rädd....
jag försöker skratta åt hur töntigt det är. Samtidigt som jag är arg, arg för att du inte förstår.
Du förstår inte.
det finns säkert en förklaring, hoppas fan den kommer i tid bara... för min tid bara flyger iväg.
i mitt hjärta....
... finns det lite plats för misstag, både era och mina.
jag hör er inte.
jag är så trött.
så in i helvettes jävla trött.
vart ska jag börja? Vart ska jag börja....
jo. juste.
jag har kommit fram till något väldigt uppenbart med samtidigt något jag försökt se förbi...
Jag är ensam.
helt själv.
Inget gnäll. bara själv.
ni vet att jag har skrivit om min stjärnor här i bloggen? Ja. de är verkligen mina stjärnor. Men, Jag är inte deras. Jag är ingen stjärna. Jag är en blek, patetisk, 12åring som just nu låter som en självömkande emo i sina bästa dagar. men vadå?! det är ju sanT!? Jag har ingen. Jag har fan i mig ingen.
Ingen som förstår ett piss om hur det är att vara jag. och den stackarn som faktiskt gör det, ja, den skiter väl i det?
jag har funderat fram och tillbaka på om detta beror på att ni är för sjävupptagna för att se er om, se er om och se runt omkring er... se vilka som sakta går sönder framför era ögon. är ni för lata för det? För rädda kanske?
Eller är det jag?
Jag som valt bort eran tröst? jag som vänt er ryggen och faktiskt är den själviska i läget då jag inte ser mej om för att se om ni står bakom, eller om ni ens står? kanske ni också faller ibland, och det enda ni ser är min rygg??
jo. Jag är så trött. så trött på att folk inte kan säga det.
FOLK, SNACKA HÖGRA FÖR JAG KAN FAN INTE HÖRA ER.
snälla. snälla... nu, Gud. behöver jag hjälp. På rikigt. snälla.
Jag hatar mig själv för den jag blivit. och jag hatar dej. Nej det gör jag inte. men jag önska iaf att jag inte skulle älska dej så fruktansvärt mycket... för då kanske jag hade klarat av att vara den starka elin.
För mitt i allt känner jag en sån jävla stor saknad. jag saknar den gamla elin. Den som man kunde räkna med, den som inte gick, den som inte gnällde, den som förstod.
Fan vad jag saknar den tjejen. För i de tiderna. Jag kanske egentligen, var mer ensam, hade mer tid för mig själv innan. Men jag då, innan, förut. Kände jag mig älskad. Jag kände mig betydelsefull.
Hej, jag är värdelös.
nej så illa är det inte. jag bara skrev att jag är värdelös för det antaligen var det du tänkte.
"jävlar vad hon tycker synd om sej själv"
Det gör jag inte. jag vet mina problem. men jag har inte funnit någon lösning. Så från många dagar och nätter i tårar går jag nu över till ilska. Frustation över denna jävla plats. över mitt hem som jag i alla år älskat och försvarat. Hålan, vårat egna lilla fucking ÅSA. Varför skulle du vända mig ryggen ??
Nu vill jag här ifrån. På allvar. länge. långt bort.
men vem fan bryr sej om vad jag vill och inte, jag menar egentligen?
.
fint
VARFÖR I HELVETTE SKULLE JAG BLI UPPFOSTRAD TILL ATT HOPPAS?!
varför?
jag vill inte hoppas, vill inte tro. 
en gång. för längesedan.
forever is a long time.
Känns som om något eller någon rykt ut det som ska göra så kroppen funkar. (-nej, inte hjärtat)
men allt annat typ.
Jag har ont.
och inget, det känns som om inget, kan hjälpa mej.
jag bara ber och ber. Ber till Gud att jag ska ha fel.
