lyssna upp lite.
en sak jag kommit på om mej själv.
som jag vet att några tror jag inte fattat...

jag kan vara bra.
jag är bra.
 jag vet att jag kan.

mitt problem...
är att jag har alltid försökt.
försökt att vara bra, och lyckats ibland. så jag är inte rädd eller ledsen för att jag är värdelös... utan för att jag inte orkar vara bra. jag kan vara det. jag vet det. jag har mina ställen, vissa vänner, en viss kärlek och en familj,  där jag laddar upp mej, hittar kraften till att försöka vara som jag vill vara...
ställerna blir flera med åren. jag laddas ut snabbare. dem som ser mej som jag är även när jag är "dålig"... ni tror det är en sida. men tänk om det är helt vanliga jag, grisiga trötta elin, som bara inte orkar försöka..

frågan är, när ni har denna faktan i eran hand
(snackar med dem som jag vet, vet just i detta nu att dem är dem jag laddar mej hos)
skulle ni älska mej ändå?