Jag skulle aldrig säga det utan grunder.
Jag skulle nog egentligen inte vilja säga det även om jag hade grunder.
Jag vet hur själviskt det låter...
Men jo. Jag har rätt i detta. Du får en chans, ja, du SKA få ennu en jävla chans.
Men.
Det är dags att välja.
Hon eller mig.
Jag sa det. Jag har det. Jag vet det.
Jag har mina jävla grunder, vill du att jag ska skriva ner dem åt dej??
(och jo. Jag hoppas du läser detta, för jag är inte rädd, jag får tycka vad jag vill.)

Du lovade mig. Du sa att det skulle bli bra, att jag hade rätt...
allt du behövde va tid. Det har du fått. Allt jag behövde var en pappa som älskade att vara just pappa.
vad fick jag?
En jävla ungkarl som påstår sej en aning utbränd och därför kan behandla andra hur som helst...
JAG ERBJUDER MIG ATT TA HENNES PLATS.
jag erbjuder mig att inte lämna dig ensam....
men du vill inte, du är konstig, du är fel.

Du känner mig inte...
det är nu jag formas. Nu jag blir den jag en gång alltid kommer förbli.
Hur känns det att inte ha minsta fucking lilla påvärkan i det, ha??

Jag må va ett jävla problembarn. JAG TAR DET ! om det är så du vill uttrycka dej.
Men tar du det faktumet att...
jag är din dotter, det var inte jag som tog ifrån dej det du hade, och det du sedan försökte bygga upp.
jag säger inte att det var hon heller... men det var defentivt inte jag.
Det är mer logiskt att välja att inte se när någon man älskar, (klart jag älskar dej.) gör om samma misstag gång på gång, än att fortsätta ta emot skit under tiden han påstår sej finna mark under sina fötter....