från och med nu,
skiter jag i att jag önska jag vore du.
Det är okej att vara rädd. Att vara rädd för att bli någon man inte vill vara. Men att frukta det så mycket att du glömmer av vem du är bäst på att vara... det är inte okej.
Du kommer alltid vara bäst på att vara dej själv.
Jag har kännt så jävla ofta de senaste veckorna...
att jag inte har en anning om vem jag är, eller vem jag håller på att bli. Men jag gillade inte att jag inte var den som jag trodde folk förväntade sej..

HEllo?? ´
Hur kan dem förvänta sej något av mej, som jag inte gör? som jag inte lever.
Det är skit.
Det är skit att tro att man gör andra besvikna med sina vardagliga val. För visst, som sagt, man kan tveka inför val, och vad det valet gör dej för slag människa i andras ögon.
Man får vara rädd.
MEN det är fortfarande så, att ingen kan säga att det inte är du. För det är det ju.
Och dessutom, så får vi för fan inte glömma ett utav de bästa, och för mej nya budskapet - Var bara dej själv!
Jag har inte funderat så på vad det innbär. Men börjar förstå nu.

Vet inte om någon annan kan förstå vad det är jag har förstått.
Jag önskar deet. För det var precis vad jag behövde.
Jag behövde förstå, att det bästa jag kan göra, är att bara vara mej själv. Sen är resten upp till de människor som lever runt omkring mej. Det är ju trots allt lättare för dem att bara säga -nejtack.
än vad det är för mej att ändra åsikter, beteende eller utseende.

usch, sicken dag ha?
låt oss komma ihåg att det är en dag imorgon, och att det är fredag. Sånt är bra.

"du ska inte sörja över det som gått förbi utan le över att det var just dej det gick förbi."

Tryckte in mej på min kategori "Udda"
Haha, vet ni hur många texter jag skrivit om det vi kallar kärlek?
Jag erkänner, att jag inte vet vad det är. Jag skriver ofta att jag accepterar och halvhjärtat tror att jag aldrig kommer finna den... eller att den inte kommer finna mej.
Jag skrev ofta att jag var arg på kärleken och att den var överskattad....
Jag står för det. Haha, den är ju det?
Men jag har också skrivit att jag söker den och att jag önskar den vore min.

Är så trött på bloggar. varför skriver vi blogg?! varför vill vi att alla ska veta.
Allt för sällan får man respons ändå.
Det som kan hända är att du sitter på tjejmiddagen och berättar om den där sjukt vurpan du gjorde igår, och någon avbryter hela historian och säger att dem redan läst om det på din blogg.
kul?

Jag hatar att läsa bloggar. Jag jämnför. Och jag blir avundsjuk. Allt står så perfekt. Skriver du om din dag,är det självklart att det är roligare att skriva om det roliga...
Men allt låter så perfekt, och det är så många gånger som jag just i den stunden, som jag önskar att jag vore den som skrev, den som satt i sitt rum, med en kopp te, just klar med träning och plugg och väntar på att sin älskade ska roppa att maten är klar. Aldrig mackor, alltid kött med potatis och någon skojsig sås.

Kollar över min blogg....
lite udda texter här och där. Någon tanke bakom en och annan text. Och min personliga favorit. Texterna om känslorna.Om ilskan, glädjen, och sorgen, ångesten och om lyckan....jag gillar dem.

Det vardagliga fyller ut.
Och det är en lek. Det är kul att få låtasas att saker och ting är roligare än vad de kanske är... det är lätt, men samtidigt en utmaning att få folk som läser, att tycka det är intressant och menningsfullt.

Jag skulle vilja skriva mer om det där ovan. Känslor... och vissa dagar går det galant. Vissa dagar bara vet man,man förstår, man försöker förklara. Man visar och man talar om vad man känner,och varför.
Men vissa dagar.Känns allt med känslor sjukt överspelat och dötrist. Påhittat och löjligt.

Då skriver man bara jag vet inte.

Jag har iaf kommit fram till att skapa en ny kategori i min blogg.
Den kommer heta - En stjärna.
Och där, kommer personliga inlägg om alla möjliga utom mej själv. Om dem jaglever med, eller önska att jag levde med. bara så ni vet.

nej, nu ska jag läsa lite bloggar.hejdå.

Ge mej svar...
Varför  jag?

Jag är fullständigt emot åsikten om att smalt är det finaste, och sällan uppmuntarar jag folk omkring mej till att äta nyttigare. Jag gillar fett, och jag tycker det kan vara vackert.
Bröst, rumpa... det sägs vara vackert, folk granskar dem, och bedömmer dessa koppsdelar och gillar dem för det mesta... i alla olika former. 
så vafan kan inte större höfter och putmage vara fint det med?
Jag fattar inte. samtidigt.
skulle jag ljuga om jag sa att jag inte, precis som resten av vårat patetiska samhälle, bryr mej om vikt.
Vikt.
Eller ah vikten och vikten, jag hoppas min vikt baseras på annat och bryr mej inte om siffror...
Inte vad jag kan tänkas stoppa i mej... men klart som fan jag vet vad ångesten är, varför den kommer och att den ibland har rätt vad gäller mej.
Jag såg ut på ett visst sätt, och sen så förändrades jag. VEM BRYR SEJ. men faktumet består.
Jag tycker inte smalt är det som ska vara, men jag tycker inte om när min kropp inte längre är som den en gång var. Vad är det för fult jag snackar om? Jag stör mej på mej själv...
Inget kommer stanna och förbi som det en gång var. Det stör mej. inte min fucking vikt. Ärligt. nej.

Eh. Inte fan vet jag.
Jag stör mej något sjukt på bantning. Av personliga orsaker, p.g.a obehagliga situationer som har med ätstörningar (inte mina) att göra. you Should walk a mile in my shoes.... 
Så när min bror nu säger att han ska banta ?! får jag flipp... När min mamma säger att hon blivit tjock och lever ett sånt jävla osunt liv, känner jag men titta på mej då...
Är det sjukligt att äta och leva som ni gör!? nej.
SÅ ERAT SNACK OM OSUNT OCH ATT FÖRÄNDRINGAR MÅSTE SKE, är bullshit.
Jag tar så jävla illa upp, när problem som inte är problem, tas upp som någon jävla katastof....

Jävla sjuka skönhetsidial. Vill döda dem.
Idag tänker jag poppa min fjärde påse popcorn för denna veckan och möla i mej i protest.

Jag har gått med på att börja om,
men det var innan osäkerheten kom.
Jag vill inte att tiden ska gå, 
allt jag vill är att dej nå.
Jag förstår inte varför marken bara skakar här,
är det konstigt, att det finns, det där?
Det där som få mej att inte vilja sova,
Det där som får mej att bryta sånt som jag lova. (?)
Jag har varit här förut och jag vet hur man gör,
Men samtidigt just nu, känner jag mej som en amatör.

Jag har folk som förstår,
sen har jag folk som häller salt i mina sår.
Vem av folken är du?
kan du bestämma dej här och nu?

Förlåt är ett lustigt ord.
En dispans för att göra det man vill, en gång till.

Dina händer slutar inte skaka.
Ditt blod slutar inte rusa.
Ditt hjärta slår så hårt....
och jag ser hur du kämpar efter luft.
vad är det med dej?

ska bara lägga mej ner en stund. Bara ett tag.

men
här
kan
jag
säga
ärligt.

jag
är
bara
lite
ostabil.
oki?

Jag är för fan ingen mes och framör allt inte svag,
hur många känner till mitt rätta jag?
Drar en grogg och rullar på höften,
lyssnar på någon låt om en jävla massa löften.
Låter ljusen brinna och fladdra i takt,
över min kropp har jag all makt.
Fyller rummet med röster och melodi,
just nu saknar jag lite sympti.
För sängen är hård och alldeles för stor,
hjärtat kramas om av mörkrets vassa klor.
Nej jag är inte rädd för vad som finns utanför,
nej för jag vet exakt vad jag inte gör.
Vad jag gör är en annan fråga,
fan mina tankar borde någon såga...
vafan håller jag på med, jag vet vad jag vill,
men i mitt huvud står allt still.
Ett, två, tre och tiden tickar på,
är det någon som kan förstå.
Hur det känns att falla och stå på samma plats,
nej fan nu hoppar jag med sats.