Det klibbar sej på ryggen och pulsen är på topp,
tröttheten kommer inte nära min kropp.
Musiken dånar i mina öron och andetagen är i takt,
Det är skönt att känna att över mej har jag all makt.
Jag ökar på stegen trots att jag inget ser,
Mörkret blir mörkare mer och mer...
Lampor från bilarna som kör förbi gör så jag ser vägen,
Men dem kommer inte så ofta så jag springer av i vissa lägen.
Benen domnar långsamt bort från kroppen,
Jag vet att jag snart når botten.
Men en sålänge känns det bara skönt att inte känna,
att fortsätta springa tills det börjar bränna.
När jag kommer fram till den branta backen,
Känner jag inte av annat än jacken.

Jag Ökar på stegen och tar i lite till,
kanske om jag springer riktigt snabbt så står allt annat still?
Jag kniper ihop ögonen, jag vet hur vägen går,
jag hoppas att tröttheten hindrar det onda från att bli till sår.