har läst en och annan sammanfattning om året som gått idag.
och jag kände. det där borde jag med göra!

och jag vet hur patetiskt, tråkigt, tycka-synd-om-mej-själv aktik detta inlägg kommer bli.
Men det skiter jag i.
för man ska inte ljuga.

detta året har varit det jobbigaste i mitt liv en så länge. Det jobbigaste.
Det har varit tufft och... så lågt som jag sjunkit, ja den här botten trodde jag inte ens existerade.
Jag hade en helt okej vår, och en bra sommar. den va bra, sommaren alltså... stundtals till och med fantstisk.
men hösten och det vi kallar vinter (trots ingen snö) som har varit ...

hur ska jag skriva det.... för att inte kissa i ansiktet på dem som verkligen har försökt?!
För jag vet att ni finns. och utan er skulle jag nog inte finnas här idag.
jag menar. såhär, för första gången har jag bytt riktning. på många sätt...
och vissa kan säga att det är fel, och att det är inte jag, och att dem saknar det gamla jag.
DET GÖR JAG MED!
MEN. saken är den, att allt stannar inte! Vi tar alla olika svängar!
hur ska jag förklara detta bättre?

jo, mellan mej och alex t.ex ! jag skaffa pojkvän. kvällarna som va hennes och mina, försvann , ganska många av dem... det är mitt fel. VISST , om vi ska hitta någon att beskylla för det så skyll på mej!
men aläx behöver inte göra det. hon har aldrig gjort det. För hon är helt enkelt inte så dum i huvudet som vissa andra är...
hon fattade att allt kommer inte alltid vara...
HON OCH JAG KOMMER DET, oavsätt vilka andra beslut om hur vi ska leva ser ut.
hon bytte skola till göteborg, är jag arg för det? nej.
samma sak som vissa väljer att satsa på idrotten.
vi kommer inte kunna hålla allt och alla i handen hela livet igenom, vi gör olika val. man kan acceptera det och hjälpa varandra att hålla kvar det man tycker är värdefullt ändå... som en vänskap.
Alexandra, du är guldvärd för den du är. Och för att du aldrig lämnar min sida. jag är evigt tacksam.
förstår ni vad jag menar?
hade det inte vart jag, hade det vart någon annan, it dosént stay the same.


från en sak till en annan.
någon gång, jag vet inte vilken vecka, dag eller tid. Men någon gång där ...
så gick jag från, ett halvkasst självförtroende (som jag alltid haft men inte alla genomskådat) till ett självhat.
Hat.
Hat.
Hat.
Hat.
jag hatade mej själv.
för alla misstag jag gjorde, för alla gånger jag misslyckades och inte kunde göra det ogjort.
För alla gånger jag glömde, eller jag sket i det.

att hata sej själv...
de är något av det jobbigaste jag vart med om...
och folk säger, mamma säger: sluta upp med det! Det är ingen annan än du själv som kan göra det.
jag vet att hon har rätt...
ändå rinner mina tårar, dag efter dag.
ändå blöder mitt hjärta...
ändå skakar mina knän.

Om jag kunde, då skulle jag.
jag skulle sluta ha ångest, jag skulle sluta hata. jag skulle sluta gråta och jag skulle börja leva.
jag skulle börja leva.
jag skulle lägga ner mer energi på att älska, på att skratta och att orka.
De senaste veckorna har varit de jobbigaste.
att vakna varje morgon och svära åt ljuset... snälla låt det va mökt. låt mej sova...
låt tiden nå mej, låt tiden komma och gå inom mej, låt tiden läka mina sår, jag har hört att den kan det....
men inte. varje dag måste jag gå upp, varje dag måste jag äta.
jag måste se mej själv i spegeln och mötas av mina livlösa ögon och bleka hy..
(en gång för länge sedan, sa någon till mej att jag strålade... vart tog det vägen?)
vissa dagar skiter jag i det ändå...
Vissa dagar gör det för ont...

vissa dagar glömmer jag.
åh dessa dagar...
jag glömmer att hata.
det är dem bästa dagarna jagvet just nu,  i detta livet som jag skapat.
för det är då mina svidande ögon får feste på det. på det framför mej...
på min mamma, mina vänner , mina bröder och min allt för braiga och uthålliga pojkvän.
Du är den som tagit de stora smällarna, det är du som städat upp i de mest oklaraste stunderna...
Du har blivit mer än en pojkvän, du har blivit en del av min räddning, en bästa vän.
Även om han självklart, precis som min perfekta mamma och oslagbara kompisar.... bidragit till att jag ibland inte orkar mer, för jag misslyckats... misslyckats va så bra för er, som är så bra för mej.
men ibland gör även ni fel.
jag vet det.
jag är inte helt konstig, även om jag är rätt skev...
så förstår jag att ibland är det dem, inte jag.
dock för sällan. alldeles för sällan...
det är alltid jag. nästan. nästan alltid jag...

jag har förlorat en del vänner.
Men jag har vunnit desto mer.
de senaste veckorna har jag försökt få klart för mej vilka som hör vart.
Sandra Sundfors. du är en av dem som jag vet jag vunnit.
I början, va du en skön tjej som pratade för mycket och för tjejigt för att mitt huvud skulle orka lyssna.Haha, hoppas inte du tar illa upp, jag vet nog att du vet att jag tyckte så ;)
men sen. Nu. Har jag fattat, jag har låtit det ta sin tid, men nu har jag fattat, att du tar hand om mej.
och det är allt jag behöver fatta för att sedan känna att, jag vill verkligen ha dej som en nära vän i mitt liv. Du är otorligt smart, och snäll, du är ärlig ch ger fan aldrig upp. inte egentligen, även om du tror det ibland.
 
Sen har vi mer, simone nordsröm. tack vare dej, ja, tack vare dej, vågar jag vara jag.
Vi har klara, som faktiskt får mej att tro att jag är viktig, att jag spelar roll! tack för det klara.
Vi har ellinor. Du är en pärla utan dess like, att alltid kunna ringa dej är gåvan jag aldrig kan sluta tacka dej för.
Andrea, kommer du ihåg när du satt hos mej en helg alldeles nyss?! åh, tack för att du förstår, utan att jag säger ngt, vet du. jag skulle kramat dej hårdare sist jag såg dej. för du måste veta att jag aldrig tänker sluta älska dej.

åh listan skulle kunna bli hur lång som helst!
Vi har mitt tjejgäng, nu lite splittrat men som havisat mej glädje! det ä ni som får mej växa och HA KUL, det är svinviktigt. och jag vet att de är mnga av er jag skulle kunna ringa om jag inte har någonstans att ta vägen.
jag har badmintonen. mitt andra hem
min familj, det finaste jag äger... en familj som alla är värda allt.
Jag har mina killkompisar från min gamla klass, fan va jag saknar er.
jag har hanna. systra mi, jag SKA bli mer som dej...

Oh där slutar jag skriva om dem.
Och forstätter på den där sista meningen. JAG SKA.
För även om detta inlägg är väldigt självinriktakt, så är det iallafall ärligt!
och det är försök.
Försök till att tala om för mej sjäv, att det finns anledningar,
DET FINNS ANLEDNINGAR FÖR DEJ ATT VILJA GÅ UPP UR SÄNGEN !

och ni ska veta att jag har inte gett upp...
jag har inte gett upp... oj jag har vart nära. men aldrig där.
och jag ska inte hamna där.

jag ska förinta mitt självhat, och mitt beroenda av allt annat.
JAG KAN.
jag kan leva själv, men mitt val ska vara att inte vara det, själv alltså.Jag tänker få bort Mitt beroende, jag tänker inte fortsätta leva med människor för att jag är rädd, rädd för att försvinna i mitt egna hat, i min egna ilska! Jag ska välja att leva med mina vänner, familj och pojkvän för att jag tycker jag förtjänar det och för att jag OCH ÄVEN dem mår bra av det.

Så ska det bli.
Så ska 2012 bli.
så ska elin bli och vara.