Folk sa ofta att du ljög för mej. Det gjorde du aldrig, du berätta bara inte hela sanningen.


Nu är vi där. Tre år kvar. Folk har tagit sin plats, och jag ser hur folk utvecklas till något de innan inte var.
Det gör inget. Det kan vara något bra, det kan göra dej gott.
Jag vill inte förändras. Eller jo, jag vill bli en bättre människa, hehe. Alltid.
Men, jag vill inte ändra på hur jag har det.
Jag behöver inte det.
Jag har mina vänner, jag har min grej, jag har allt jag kan tänkas behöva och mer.
Visst tid, den skulle jag nog behöva en massa av... men jag menar. Jag är inte i behov att hitta mej själv, självklart vet jag att det finns mer saker om mej som jag inte vet ännu... men behöver inte hitta vad jag gillar och vad jag vill göra, för det är jag redan säker på. hyffsat.

Nya klasser, nya skolor.
vissa försöker bara för hårt.
vad händer?
Hon vill vara bästis, hon vill vara ensam, hon söker tröst, och han där, han är bara en toffel.
Det är okej att vara osäker. det är okej att söka trygghet. Men det är många som inte kan söka på rätt sätt,
ni kallas fejk mina vänner. Ni kallas desperata.
Det låter hårt. det är det, Jag överdriver, fast ärligt. En del människor vill jag bara krama om, jag tycker synd om er. Gå vidare, älska. Sluta hata, sluta älska, what ever, gå vidare. vi är 16 år. Man får sitta fast ibland. Men varför söla ner sej själv med lim? Ni är inte själva, aldrig, så varför tro det? varför låsa sej? (vem är jag att skriva det här? som själv vet exakt hur man gör. Har gjort det. Gör det.)
Något som löser en stor gåta är, älska, hata och förlåta.

Det är absolut inget fel på min klass! Dem är sjukt goa, och jag är ändå riktigt glad att jag hamna där tillslut.
Men det jag vill få ner, är att jag behöver inte söka plats. För jag har min.
Hos dem som älskar mej, hur fucked up jag än är.
Hos dessa. Där är min plats. Jag vill & kommer aldrig lämna dem. Dem kommer aldrig låta mej kliva därifrån, sne steg gör vi alla, men de finns alltid någon som sträcker ut sin hand. Som söker min hand men får mitt hjärta.
Ni är det bästa jag har. Ni vet vilka ni är. Om ni inte vet, kanske det inte är ni... ELKT, nej. förhoppningsvis ärligt.



blajjsomärokajj.

Och tiden står på 21:18

Huvudet säger ifrån när jag börjar tänka nya tankar och planer.
Det dunkar lite sådär onicee också, men vafan klaga för liksom?
Vill bara bestämma mej. Det tar lite tid.
Jag vet vad jag ska och borde göra...
Men det är inte det som kommer att göras.
För är det ett spel du vill spela, så tänker jag va med.
Du vet att jag kan vinna...  betyder inte att jag gör det.
Om det är hårda ord du vill höra

vart går gränsen mellan fint & galet?
Varför ska det finnas en gräns, och om den nu måste finnas, varför måste den vara olika för alla?
varför måste galet, vara något dåligt?
Varför låter fint, bättre en galet?
När blir du besatt och när är det sött?
När är du toffel och när är du kär?
När är du kläning och när är du kärleksfull?
varför ligger detta så tätt intill varandra`? och varför måste man vara antingen eller?
Varför kan man inte bara veta, varför kan inte allt vara så lätt att läsa och förstå.

ne för du hade det inte vart det. Då hade det inte vart på riktigt.
Låt oss säga hej till verkligheten.
Ifall det skulle vara lätt, hur bra skulle det var? hur spännande? hur speciellt? om alla visste, om man själv visste... Hade det funnits då?
Kanske bättre att det finns både galet och fint, än inget alls av dem?

vet inte.
måste sluta snacka en massa blajj...

inte för mej.

vadå förlovad?!
Jag ska säga vad jag tycker om förlovning.
Det har ju blivit ner smuttsat ?!
Plötsligt förlova sej unga hit och dit, om igen och hinner knappt köpa ringen de ska bära på fingret innan det är över...

Vafan är detta? Vet ni vad fölovning betyder? Ska det kunna betyda olika för person till person?
För i sånt fall, betyder det då inte samma för mej som för en del andra.
För mej är förlovning, något du gör med den du älskar. Den du FÖR-LOVAR att gifta dej med och spendera resten av ditt liv med !
Jag är ingen tjej som är galen i bröllop. Eller jo ! ;D fast inte "mitt egna"...  Jag vet inte ens om jag kommer gifta mej?
Jag tycker att förlovning, har blivit en flopp runt om i samhället, (nej inte för alla) men får många. FÖR MÅNGA.
Och jag tycker själv att det har blivit lite B p.g.a detta. Alltså, för mej skulle det vara en risk att en förlovning faktiskt betyder lika lite som vissa antyder, det är bara en ring på fingret och några påskrivna papper. Det suger.

Jag kommer inte förlova mej i tidig ålder, Jag tycker dem som gör det är starka... OM de lyckas med vad det tror det vill... Inte om det nu tar det som en liten grej bara, men om det faktiskt lyckas med sitt förhållande, ja då står ju jag lite på näsan när dem om tio år är gifta och har barn - grattis i sånt fall :D
Låter fett ironiskt, men jo ja tycker det är fint, om dem lyckas ! Helt okej i mitt tycke ! Bara synd att typ 7 fall av 10 inte gör det...

gick och prata med några goda vänner och kom fram till en bra slutsatts. Just nu känns det som om förlovning faktiskt KAN betyda olika från person till person. Därför, skulle jag vara mer säker på, om jag visste. med känslor ord och handlingar att denna killen kommer jag att älska hela livet. kanske genom ett barn. Det är inget papper som man bara kan riva sönder, det är ett hjärta. En levande varelse, som vi ska dela våran kärlek till. Man ska inte behöva vara förlovade för att skaffa barn... Man ska inte behöva ha det nersrkivet, det ska komma, det ska finnas ändå.

om ni lyckas, gör det mej glad. och jag håller tummarna, du vet vem du är vännen!

You get me?

Kom på mej själv med att slå rekord i att vara patetisk.
Här sitter jag och funderar på vad jag kan skriva i min blogg... På hur och vad jag kan skriva, får skriva.
Vafan!? Haha, jag får väl skriva vad fan jag vill?
Jag kan skriva att mår fan just nu, fast nä, inte fan, jag mår bra, men kunde mått bättre.

Alääx drog till Italien imorse. Behövde nog henne här hemma kände jag när jag sa hejdå igår natt, Menmen, hon kommer ha skit kul!
Jag träffar Mimmi typ mega lite, eftersom hon bytt fotbllslag, det suger.
Hanna bor mil här ifrån, så träffar henne allt för sällan, vet vart jag har henne, i hjärtat.
Josefine... jag vill så gärna kunna prata med dej. Just nu, just när det började funka så bra allting.(braelin) Jag vill kunna prata med dej. Med vad som finns inom mej, eller bara om vad för bamba mat det va idag. Det är vad jag vill.

Varför sitta här och skriva ner orsaker till att tycka synd om sej själv?
haha, varför vara så negativ och tråkig...? får skylla på att huset är tomt, endast mamma&jonas som dyker upp då och då, det gör mej avis. Vill inte va ensam jag heller.
Så nu stänger jag in mej på mitt rum och hoppas att matteboken kanke försvinner om jag stirrar argt på den.

puss.

Jag har aldrig kunnat sätta fingret på begreppet, kär i kärleken.
Men för mej blir det mer och mer klart vad som menas.
Det betyder säkert olika från person till person.
Men för mej, är det samma sak som att tanken och saknaden är den som får mej att le.
Jag blir väl bara rädd när det väl dyker upp mitt framför mej....

Betyder detta att det finns, och jag tragiskt nog är en ensamvarg?
Mer eller mindre...
Jag har mina vänner, jag tänker inte bli en 70+ som röker cigg efter cigg i min trökojja med sjuttielva katter.
Nejnej, så är och kommer det nog inte bli..

Men kanske är jag inte par typen, kan man vara en inte par typ?
Kan man som 16åring anta att man kanske inte är typen som gifter sej liksom?
Kan man må bättre av tanken än av upplevelsen?
Jag hoppas inte det. Jag hoppas att jag bara inte fått rätt altenativ framför mej,
hoppas att jag inte sumpat det bara för att, utan för att det inte var som det skulle.

vad tror ni?

Älska, älska inte.
Att ha tur i kärleken eller tur i spelen?
Själv är jag inte säker på, om inte det kan vara samma sak?

Vågar du älska, vågar du förlora?
Ska du stå och se på när det rinner ut eller ska du ta tag i det du en gång hade.
Jag kan skriva tusen osammanhängande menningar om vad vi som människor fruktar eller beundrar mest, kärleken, jävla öveskattad kärlek.
Det säger jag bar för jag inte har den i ett fas grepp, vet liksom inte rktigt vad det är eller vad den gör med mej...

Jag kan tro, jag kan se, hur vi alla behöver den.
Hur jag och mina tjejkompisar likväl killkompisar snackar, långa nätter, många timmar. Om det.
Om Han med stort H.
 Om Hur vi skrattandes inte alls behöver någon som han, utan kan leva på en gnutta mys här och där.
Hur vi gråtandes kan säga att det finns ingen annan än han. Hur vi kan tro oss veta.
Hur vi ena dagen kan älska någon, och andra dagen göra oss av med denna älskade.
Hur man kan Hata någon man en gång älskat, var det då kärlek?

Jag vet själv, jag ser själv hur jag flyr.
För som sagt, har tillochmed jag svårt för att se skillnad på spel och kärlek. skillanden på avundsjuka planer om hämnd och en mjuk kärleksfull kyss. Jag har svårt att skilja på bra och dåligt, på rätt och fel.
Och det som är mest skrämmande är att jag vet inte om det är det faktum att jag inte kan kärleken eller det att jag aldrig haft den som gör att jag undviker den.